EMMA -

Idrott är det absolut värsta jag vet. Jag hatar det. Om jag var skolminister hade jag totalförbjudit idrott i skolan. Så mycket hatar jag det. Fast jag är med i alla fall. För jag gillar vissa sporter. Fast jag är inte bra. När jag åker skridskor ramlar jag alltid. När jag cyklar glömmer jag hur man bromsar och krockar in i något. När jag väl får bollen i basketen, fotbollen eller i innebandyn så reagerar jag inte och bara passar till någon som bara finns där. Ja, jag har väl en seg reaktionsförmåga. Som jag skyller på glasögonen "men jag har ju inte mina glasögon på mig ..." Jag skyller bara ifrån mig. För, ja, som sagt - jag hatar det!

Men att titta på sport på tvn. Det älskar jag. Det kanske inte är något seriöst tittande alltid. Jag sitter där, framför tvn, för att få skrika, i alla fall den mesta av tiden. Och kanske älskar jag det för att det inte är jag som gör jobbet. Det är inte jag som står där på planen eller vad det nu är. Och jag älskar att skrika på folk.

Varje gång jag ser på fotboll så måste jag skrika "av med tröjorna!" fast dom inte hör. Speciellt om Beckham syns i bild. Pappa suckar och syrran säger något med "Emma ..."  men jag bara fortsätter. Skriker och blir frustrerad. Pappa säger att Emma, håll käften. Då håller jag käften i ett par sekunder. Och så börjar jag igen. Skriker och blir frustrerad.

Varje gång vi ser på hockey så måste jag skrika. Inte saker om tröjor eller så utan "tackla till den lille jäveln", "vad fan håller du på med jävla pucko?" och "du ska ju fan sikta på mål!". Och så kommer det en massa nedlåtande kommentarer om motståndarlaget, sådant jag inte kan rå för. Det liksom bara kommer. "Titta, titta på dem! Åker omkring som några vilsna, jävla ankor" eller så kommer det något om "vafan! Utvisning!". Och varje gång det blir mål måste jag skrika och dra någon jävla idiotisk ramsa. Mamma säger håll käften och pappa skriker ännu högre, Sara skriker också och Erik ... ja, han överdriver som vanligt.

Man kan väl också säga att sport, i någon form alls, inte är bra för mig. Jag skriker. Blir arg. Ledsen. Och jag får till och med nära till hjärtattack. Jag måste fotografera, filma. Föreviga stunden helt enkelt. Jag skakar, måste sätta mig ner. Skriker lite till, upp ur soffan, upp med händerna och skriker ännu lite till. Och lite till. Kommenterar motståndarna. Hittar på nedlåtande ord och lägger till fjolla lite fler gånger.

Och när allt är över så är jag helt slut.
Försöker andas lungt.
Blir glad.
Eller ledsen.